Mögel – del 2 av 2

Här följer fortsättningen på min lilla utläggning om mögel… Den första delen av texten slutade så här: En äkta kommunal tjänsteman förstår detta dilemma och hostar icke till media.

För vad skulle då hända, gubevars? Tänk om det visar sig att politikernas mångåriga ignorans resulterar i ett antal lojala men sjuka medarbetare. Tappra tjänstemän som hostar, snörvlar och andas astmatiskt i en negligerad och tillika trist byggnad. En byggnad som bidat sin tid, sugit upp fukten och skapat sporer. En byggnad som nu tar ut en gruvlig hämnd på både personal och politiker. Hur ska man på ett vänligt och värdigt sätt kunna förklara för skattebetalarna vilka prioriteringar som ledde hit. Till en situation som hur man än vänder på den kommer att kosta kommunen åtskilliga miljoner som inte finns i någons plånbok. Pengar som måste tas från något annat. Kanske skola, äldreomsorg eller integration tvingas banta sin redan av åtdragningar kvidande verksamhet. Kanske blir det ett badhus, ett parkeringsgarage, en sporthall eller ett kulturcentra som måste stryka på foten. Vad ska då skattebetalarna säga?

Skattebetalarna, ja. Skattebetalarna är i många fall samma personer som jobbar där inne, i den sjuka ignorerade byggnaden. De lojala tjänstemännen som icke knystat när ännu en förkylning brutit ut i arbetslaget och gått laget runt som en kräksjuka på en förskola. De är också skattebetalare. Men ingen frågade dem vad de tyckte om att offra sin hälsa för att politiker skulle propagera med vackra visioner för ett badhus, ett parkeringsgarage, en sporthall och ett kulturcentra, istället för en frisk och funktionell arbetsplats för de som utför politikernas beslut. Kära politiker: är det kanske någon av er som borde be om ursäkt?