Fredagar och onsdagar är mina skrivardagar. Då pluggar jag författarskap, gör övningar om dialoger och karaktärsbeskrivningar, och kommenterar andras texter. Och så skriver jag – idag på en novell som har arbetsnamnet ”Ett annat perspektiv”. Ett stycke ur den lyder i sitt oredigerade format så här:
Jag ser henne varje gång jag handlar, hon sitter väldigt strategiskt mitt framför entrén. Hon är i min ålder men hennes ögon är äldre och nötbruna, inte blaskigt grågröna som mina. Muggen i hennes hand är idag från SevenEleven och innehåller som vanligt bara en handfull mynt. Det skramlar väl bättre så. Jag ler ursäktande och viker undan med blicken. Förra veckan gav jag henne en tiokrona, alltid något väl. Kanske minns hon mig inte. Mekaniskt mumlar hon sina fraser: “hej hej” och “tack so micket”. En farbror som knyter fast en darrande pudel vid cykelstället ger henne ett mynt, en man i 50-årsåldern blänger föraktfullt när han närmast marscherar förbi, en ung kille spottar i marken bredvid den smutsiga pläden som tiggerskan har lindad runt sina ben. Säger man så? Tiggerskan. Rumänen. Romen. Hon den där.
Redigera är en annan av dagens aktiviteter. Råmanuset för min andra bok, uppföljaren till ”Till var och en det den förtjänar”, är nämligen klart och nu är det läsning, rättning och läsning igen som gäller. Först av mig, sen av andra. Det är inte den roligaste delen av bokskapandet men det måste göras. Det är dessutom väldigt bra träning på det jag lär mig i författarkursen.
Jag borde cykla också. Och meka med en dator. Och baka. Jag ska bara skriva lite, lite till…