Det är dags. Dags att börja skriva igen. Det får bli som med cyklingen, som också har hamnat i skymundan alldeles för länge: successiv comeback, smyga igång lite försiktigt, lägga fokus på att det ska vara roligt, och tänka att det jobbiga är nyttigt. För även skrivande kan vara jobbigt. Skrivkramp kan vara lika smärtsamt som träningsvärk, fast med färre muskelgrupper inblandade. Även fantasibrist, klumpiga formuleringar, borttappade ord, upprepningar, logiska luckor och underliga övergångar kan göra ont i både kropp och själ.
Så hur gör man då, för att komma igång med något igen, att göra comeback? Ta upp salsadansen på nytt, återgå till backpositionen i innebandylaget, gå långa promenader igen, eller läsa minst en bok i veckan? Jo, man måste komma ihåg varför man fortsatte – inte började – med det förra gången. Vad var det som gjorde att du inte bara testade en gång, utan du gjorde det igen och igen? Varför blev den stunden helig och omöjlig att boka till annat i kalendern? Varför såg du alltid till att bli klar med allt annat så att du kunde göra det där? Varför ville du aldrig ta till de mest underliga ursäkter för att slippa undan, så där som man kanske gör inför tandläkarbesöket, föräldramötet eller den årliga träffen med avlägsna släktingar? Vad gjorde just det där till något du längtade efter?
Jag vill cykla igen för jag blir piggare, sover bättre, känner mig starkare och fräschare, och kläderna sitter bättre. Skrivandet då? Det återkommer jag om…