Min dotter delade en s.k. ”meme” på Facebook, som löd:
I’m a texter. Please do not call me. I will watch the phone ring.
Översatt:
Jag är en textare. Vänligen ring mig inte. Jag kommer att titta på när telefonen ringer.
Lite överdrivet kanske, men sån är min dotter och sån är jag. Jag skriver hellre än jag pratar, vilket kan tyckas märkligt med tanke på hur mycket jag har jobbat med telefonsupport och hur mycket tid jag ägnar åt att prata när jag håller utbildningar. Desto mer värdefulla blir då de tillfällen när jag får skriva!
När man skriver kan man tänka igenom sina formuleringar, noggrant välja och byta ut ord, läsa igenom och korrigera eventuella konstigheter, se till att all information finns med och är korrekt och begriplig. Man kan ändra dynamiken, allvaret, tempot i konversationen, man kan förklara och förtydliga, och man blir inte avbruten. Och så tar man bort en massa tolkningsmöjligheter: som hur min röst låter, vilket ansiktsuttryck jag har, hur jag betonar vissa ord, vilka pauser jag gör. Det är bara de skrivna orden svart på vitt, formuleringarna, meningsuppbyggnaden, som existerar och spelar roll. En text kan förstås också tolkas, men den kan i alla fall inte höras fel eller inte alls av mottagaren!
Den som väljer att ”läsa mellan raderna” läser något som inte existerar – det står faktiskt inga skrivna ord mellan raderna. Läsaren väljer alltså att tolka texten. Behövs det? Tolkar gör man ju när man inte förstår, som från ett språk till annat. Om man förstår det språk texten är skriven på, varför ska man då behöva tolka den? Om texten är satirisk eller ironisk så kan jag till och med skriva det, så att läsaren vet…
Bäst av allt: den skrivna texten finns kvar. Den kan läsas om och om igen, så många gånger man vill, behöver och känner för. Det talade ordet är borta ögonblicket efter att det har sagts – något längre om jag ropar det i en tunnel så att det ekar tillbaka. Tala är tillfälligt, skriva är evigt.