Författarens fasa

Jag går för närvarande en författarkurs arrangerad av författaren Jorun Modén och i den kursen får vi förstås skriva en massa. En av mina texter producerad som svar på en övning – att skapa en dramatisk kurva – kombinerar min teknikersida med min författarsida och det tycker jag passar bra så här på internationella kvinnodagen. Kvinnor kan. 🙂

Hon tvekar en stund men skriver sen några bokstäver till. Stannar upp, läser på skärmen, skakar på huvudet. Trycker hårt och länge på tangenten som suddar ut det hon just har skrivit och lite till. Suckar och lutar sig bakåt på stolen, stirrar upp i taket och sen ut igenom fönstret. Pissväder. Det fullständigt vräker ner snöblandat regn och så blåser det också, på tvären ser det ut som. Inte läge att ta en promenad för att rensa skallen och komma igång, precis. Kaffe då? Och en kaka. Bra plan.

Hon reser sig från stolen och öppnar frysen. Ajdå, det är den sista kakan. Läge att baka nya kakor. Ska hon måhända ta och göra det direkt och se om det väcker liv i inspirationen? Äh, kanske senare. Kaffemaskinen brummar och den tunna koppen är varm att bära tillbaka till bordet. Hon tar ett djupt andetag, tittar ut igenom fönstret igen. Skriva om vädret, kanske? Återigen börjar hon skriva, först sakta, tvekande, sen allt snabbare. Ja! Nu kommer bokstäverna farande nästan av sig själva, de bildar ord och meningar, fyller skärmen rad för rad. Åh, så bra det blir! Kaffet kallnar, märker hon när hon efter en stund tar en klunk. Hon gör en grimas, ställer ner koppen… på kanten av pennan! Koppen vickar till och ramlar, och välter ut sitt bruna simmiga innehåll över tangentbordet på ett ögonblick.

Hon flyger upp från stolen, sliter åt sig datorn, vänder upp och ner på den. Kaffet skvätter åt alla håll, droppar över hennes anteckningar, det struntar hon i nu. Maniskt skakar hon datorn, för att på det viset hindra kaffedropparna att leta sig in bland kretskort och lödningar och chip. Det luktar bränt. Det är nog kört. Datorn är säkert död och det episka verk som hade växt fram på skärmen dog med den. Med datorn tryckt mot bröstkorgen sjunker hon ihop på stolen. Tårarna bränner under ögonlocken.

Efter några minuter i ett chockartat vakuum lägger hon försiktigt ner datorn på bordet. Med en disktrasa torkar hon upp kaffedropparna som har hamnat på alla möjliga ställen runt köksbordet. Den lilla skvätt som är kvar i koppen dricker hon upp och hon grimaserar igen när hon påminns om att kaffet fortfarande är kallt. Den beska drycken är svår att svälja, men sedan ställer hon koppen i diskmaskinen. Hon sätter sig ner på stolen med händerna i knät och stirrar frånvarande framför sig. Vad ska hon nu ta sig till?

Så slår det henne plötsligt. Molntjänsten…. Kan datorn ha…? Hon hoppar upp från stolen och rusar in i sovrummet, där en annan av hennes datorer ligger. Efter att hon fällt upp locket på den vita Mac-datorn väntar hon otåligt på att inloggningsrutan ska visas så att hon, efter tre felskrivningar, kan komma in i systemet. Kom igen nu dator, öppna webläsaren. Hon skriver in ytterligare ett lösenord och nästan hoppar av otålighet medan den lilla ikonen snurrar varv på varv för att visa att datorn minsann jobbar. Och så, äntligen… Andlöst klickar hon på “Dokument” och sen på “Senast sparade”. Ja! Där är det. De 541 orden är räddade till eftervärlden, tack vare den automatiska backup-funktionen. Författarens fasa har förvandlats till framtidshopp, skriver hon lyckligt, och sätter punkt för den dramatiska kurvan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.