Mininovellen – del 5

Detta är den femte delen av ”fredagsnovellen”.
Tidigare delar: * Del 1 * Del 2 * Del 3 * Del 4 *

 – Hej morfar, hur är det med dig?
 – Hej pojken min, det är bra med mig. Men… det har hänt något.
Och så berättade Jan-Erik så kortfattat han kunde, medan Jens lyssnade och blev alltmer mörk i ansiktet. Mary betraktade honom oroligt men väntade tålmodigt tills han lagt på luren.
 – Vad är det Jens, vad har hänt?
Jens kände hur tårarna brände under ögonlocken och rösten bröts som när han var i målbrottet.
 – Syrran… hon ligger på sjukhuset. Det är nåt med bebisen. Jag… vi måste åka dit. Nu.
Mary svalde hårt och strök hans kind. Hon vred av plattorna och drog kastrullerna åt sidan.
 – Ja. Vi åker nu.

Mary körde fort och koncentrerat genom sta’n. Hon hittade så bra att hon kunde undvika den rusningstrafik som visserligen började minska så här dags men som ändå drog ner trafiktempot ordentligt. Jens bet på sina nästan obefintliga naglar men Mary brydde sig för en gångs skull inte om att att säga något om det. Bandet mellan Jens och storasyster Zandra var speciellt och Mary kunde bara vagt föreställa sig vad som for genom hans huvud nu.

När Zandra, 12 år gammal, satte sig på sängkanten en konstig kväll i oktober och berättade en lång, vacker men supersorglig saga för Jens förändrades så många saker. Mamma sa inte godnatt, pappa kom inte hem från jobbet, morfar flyttade in. Och Zandra blev… äldre. Hon slutade hänga med kompisar, hon gick raka vägen hem från skolan och pluggade varje kväll, hon lagade mat och hon förmanade Jens. Det tog honom ett tag att förstå att det var meningslöst att skrika “du är inte min mamma” när de blev osams, för hon visade sig vara det närmaste en mamma han hade. Det var hon som lärde honom cykla, satte plåster på skrubbsåren, förhörde honom på läxorna och berättade en ny saga varje kväll när han skulle sova. Alltid med lyckligt slut, aldrig mer en sån hemsk saga som den där konstiga kvällen i oktober.

Tonåringen Jens hade morfar som manlig förebild, och sen kom Tompa in i bilden. Stora, starka, snälla Tompa som bar in matkassarna åt Zandra, som mekade ihop en gammal moped till Jens, och som stöttade morfar när hans eländiga knän sviktade i trappan. Tompa som nu skulle bli pappa för första gången och som inte kunde sitta still på sjukhuset.

Fortsättning följer nästa fredag…

En kommentar

  1. Ping: Mininovellen – del 7 – Mirre MCSS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.