Mininovellen – del 6

Detta är den sjätte delen av ”fredagsnovellen”.
Tidigare delar: * Del 1 * Del 2 * Del 3 * Del 4 * Del 5 *

Vänta. Det var allt de kunde göra. Bara sitta där i väntrummet och vänta. Bläddra i gamla veckotidningar, kolla Facebook på mobilen, småprata lågt om oväsentligheter. Och vänta. Minuter blev timmar och ingen fanns det att fråga. De visste bara det som Tompa berättat för Jan-Erik: att bebisen i Zandras mage visat sig vara två stycken och att den ena var väldigt liten och mådde dåligt. Så dåligt att de kanske behövde operera för att rädda åtminstone en av dem.

Ännu fler minuter, veckotidningssidor och småprat senare kom Tompa äntligen ut. Hans röda ögon avslöjade att han hade gråtit men nu log han blekt. Det väntande lilla sällskapet höll nästan andan och Jens kom på sig med att krama Marys hand så hårt att det nog gjorde ont även på henne. Jan-Erik reste sig med viss möda och lade handen på Tompas axel och ställde den där frågan som alla ville ställa men fasade för svaret på.
 – Hur har det gått?
Tompa drog ett djupt andetag och sa med skrovlig röst:
 – Zandra mår bra. Hon har vaknat från operationen och är förstås jättetrött.
Jens andades ut med ett pressat pipande ljud. Det var ändå det viktigaste. Tompa fortsatte:
 – Den minsta bebisen dog. Han var inte klar, liksom. Men vi har fått en dotter!

Att jubla i ett väntrum kändes inte rätt, men kramas, gratulera och andas ut kollektivt kunde de göra. Och ställa massor av frågor som Tompa bara orkade skaka på huvudet åt nu.
 – Jag får berätta mer sen. Men hon, bebisen, vår dotter, hon är pytteliten och ligger i kuvös. De säger att hon mår bra. Allt kommer att bli bra.

 – Jag är morbror, utbrast Jens för fjärde gången, när han och Jan-Erik sakta gick igenom sjukhuskorridorerna mot entrén. Mary hade småsprungit i förväg för att hämta bilen från parkeringshuset, så Jan-Erik skulle slippa gå så långt med sina skröpliga knän. Den gamle mannen bara log och nickade.

Ingen av dem såg skuggan som följde dem genom korridorerna. Den var lätt att miss, bara några decimeter stor. Men den var aldrig mer än en meter ifrån Jens.

Fortsättning följer nästa fredag…

1 kommentar på “Mininovellen – del 6”

  1. Pingback: Mininovellen – del 7 – Mirre MCSS

Kommentarer har stängts av.