Myten om inlärningsstilar

På utbildningen till IT-pedagog ska vi nu börja läsa om inlärningsstilar. Ni vet, teorin att vi alla skulle ha en speciell inlärningsstil, på vilket vis vi lär oss saker bäst – genom att se (visuell), höra (auditiv) eller göra (kinestetisk). Teorin om inlärningsstilar är dessvärre en seglivad myt, i klass med att vi bara använder 10 % av vår hjärnkapacitet och att man ska vänta en timme efter att man har ätit innan man badar.

Vad som är sant är att de flesta har ett favoritsätt som man föredrar att få information presenterad för sig, till exempel visuellt. Men det finns inga vetenskapliga belägg för att man faktiskt tar till sig informationen – undervisningen – vare sig mer eller bättre när den presenteras på favoritsättet! Det har gjorts ett flertal undersökningar men ingenstans går det att slå fast att man lär sig bättre via en ”diagnostiserad” inlärningsstil.  Den sorts undervisning som eleven föredrar är inte alltid samma som den sorts undervisning som är bra för eleven. Ungefär som att bara för att ett barn älskar korv och makaroner och vill ha det allra helst av alla maträtter i hela världen, så kommer en normalfuntad förälder inte att ge barnet enbart korv och makaroner. Varför? För att det inte är bra – barnet behöver variation även i kosten. Precis som det behöver variation för att lära sig.

Tänk efter: hur skulle det här med inlärningsstilar ens kunna funka i praktiken? Låt säga att Nisse anses ha en visuell inlärningsstil. Nu ska han lära sig att köra bil. Så han sitter bredvid föraren och tittar på när denne kör, han står vid vägkanten och tittar på bilar som körs, han tittar på bilder av bilar och reglage och motordelar. Visuell inlärning. Sen sätter vi i Nisse i förarsätet och säger ”kör”. Kommer att han kunna det? Naturligtvis inte.

Eller Stina, som har gjort en massa tester och sägs ha en kinestetisk inlärningsstil – hon lär sig alltså bäst genom att uppleva och känna. Nu ska hon lära sig ett nytt språk. Hur ska det gå till om hon inte lyssnar på språket och pratar det, alltså lär sig auditivt? Och för all del ekvationer, för en person som har en auditiv inlärningsstil. Kan man lära sig hur det hänger ihop genom att diskutera om varför x blir minus när man flyttar det till andra sidan lika-med-tecknet, men inte skriva ekvationen, inte räkna den? Knappast.

Istället behöver vi vända på alltihop och prata om utlärningsstilar. Hur vi lär ut måste anpassas till vad vi lär ut. Bevisat är att lärare som använder multi-sensorisk utlärning, det vill säga anknyter till alla sinnen, når bättre resultat. Läraren behöver alltså använda en utlärningsstil som talar till syn, hörsel och känsel på samma gång eftersom det är genom mångsidig och varierad undervisning som elever verkligen lär sig. Inte genom ett enstaka sinne. Teorin om inlärningsstilar återspeglar helt enkelt inte hur våra hjärnor faktiskt lär sig.
Teorin om inlärningsstilar är en myt.