Motionscyklisten berättar

Jag cyklar för att få motion. Mest i skogen, på stigar, där teknik trumfar fart. Men ibland på grus- och asfaltsvägar, och då är målet att få en så hög snitthastighet som möjligt. Då kan det kännas så här:

Jag trampar så att pedalerna borde börja glöda snart. Nu är det bara en knapp kilometer kvar hem och nedförsbacke dessutom. Bara att ge järnet! Jag känner mig urstark och fullkomligt flyger fram de sista metrarna. För mitt inre ser jag en vältränad leende kvinna blixtra förbi i neongröna tajta kläder – för den utomstående betraktaren syns snarare en högröd, svettig, snorig, småknubbig dam med magvalkar under elastantröjan, ivrigt men kanske inte så effektivt trampande.

Genom en liten knix får jag loss cykelskon från pedalen och kan sätta ner foten på det nedersta trappsteget vid vårt hus, samtidigt som jag stänger av cykeldatorns mätning. Det där att få loss foten går ju inte alltid smärtfritt. Ett par gånger har jag den hårda vägen fått märka hur hjälplös man kan känna sig när man ramlar sakta men obönhörligt åt sidan väl förankrad i en cykel. Och det gör faktiskt lite ont att landa handlöst på marken och få en cykel över sig.

Med svetten rinnande nerför ansiktet, pulsen dunkande i öronen och andningen ännu ganska häftig, tittar jag på cykeldatorns siffror. Glasögonen immar igen och en salt svettdroppe svider i ena ögat. Jag kisar, ser äntligen siffrorna och suckar lite besviket. Det blev inte rekord. Det gick fort men inte så fort som jag trodde, hoppades, ville. Jag rätar på mig, kliver av cykeln, känner hur musklerna stretar emot lite när de intar nya positioner. Ganska snart övergår den initiala besvikelsen i en allmän nöjdhetskänsla över att jag i alla fall tog mig för att cykla och därmed fick motion som min medelåldriga småslitna kropp så väl behöver. Rekordet finns kvar att slå en annan gång.