Bryt en vana, gör nåt nytt!

Hon rycker till av det metalliska plinget, som följs av den automatiska röst som med sin besynnerliga betoning meddelar: “Nä-staaa Gu-druu-ns-gaaa-tan”. Går det verkligen inte att få robotar att prata naturligt? De kan uppenbarligen köra buss naturligt. Precis som på den gamla goda tiden – med ryck och tvärnitar och missade hållplatser och inte ett ljud till ursäkt.

Hon parerar den hårda inbromsningen och kliver av bussen precis innan dörren nyper tag i hennes kappa. Det syns på kappan att hon har fått träna upp den tekniken. Strunt samma, det är en gammal kappa och vem bryr sig om världsligheter som kläder när haven surnar och isbergen smälter? Jo, det gör hon faktiskt ändå. Så det så.

Tre-två-ett: en klapp på axeln och standardrepliken från kollegan som stått vid trädet och väntat på att hennes buss skulle komma:
– Ja, då var vi här igen.
– Jajamensan.
Så, det var det. De skiljs åt och han går till den bortre ingången medan hon fortsätter åt vänster. Hon har aldrig begripit vad det lilla replikskiftet ska vara bra för. Men de fortsätter rutinen vareviga dag. Precis som allting annat. Same procedure as last time. Samma visa hela tiden. Hon stannar plötsligt mitt i steget. Nej, nu får det vara nog!

Hon vänder om och går tillbaka till busshållplatsen. Snart nog kommer det en buss – vart den går bryr hon sig inte om. Bara den går åt ett annat håll så duger det. Vanan att nicka till bussföraren sitter i men det är förstås bortkastat på en kontrollenhet av metall. Hon sätter sig längst bak i bussen och tittar stint rakt fram. Nu börjar… ja, vadå?