Vad händer sen?

Två tallrikar, två glas, två gafflar. Det behövs inga knivar idag. Pastavattnet stänker över kastrullkanten och skapar fräsanden från spisplattan. Salladen ser alldaglig ut men mer kan man kanske inte begära av tomater, gurka och gul paprika. Jag lägger huvudet på sned och betraktar keramikskålens innehåll en stund och beslutar mig slutligen för att strö över solrosfrön. Så där, mycket bättre. Grädden och de stekta champinjonerna blandas med pastan och en näve riven mozzarella får kröna verket. Maten är klar!

Mitt middagssällskap slår sig ner och låter sig serveras. Vi äter under kompakt tystnad. Låt maten tysta mun, sa man inte så? Pastasåsen har krämat till sig bra av grädden och det bildas långa osttrådar när man lyfter gaffeln fullastad från tallriken till munnen. Hur långa trådar kan man få till? Jag vinner varje gång vi tävlar. Förloraren kommenterar det inte överhuvudtaget.

Jag försöker få igång konversationen. Hur hade du det på jobbet? Likadant som jag hade, jaha. Och bilen går bra? Ja, det vet jag ju. Nån kul post? Det såg jag förstås. Jag skrapar tallriken ren, slickar av gaffeln, och överväger att ta en portion till. Nej, det får bli matlåda av resterna istället. Som vanligt är det jag som får duka av. Det gör inget.

Jag gillar att skriva texter som vänder upp och ner på saker och ting, berättelser som visar sig handla om något helt annat än det verkar som från början. Med det perspektivet i åtanke: Hur skulle du fortsätta den här berättelsen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s