Hipp hipp hurra!

Idag är det min födelsedag. Den 47:e. Jag har troligen lika långt kvar till pension som min sons flickvän hittills totala livstid. Har jag tur kanske jag lever lika många år till efter det. Så, är det något att fira, det här födelsedag – varenda år? Det är ju inte så mycket som händer, när man har passerat de där magiska gränserna: 15 för moped, 18 för myndig, 20 för systembolaget och 26 för billigare SJ-biljetter. Sen kan man väl sikta in sig på jämna år, som 30, 40, 50… Känns det futtigt så varför inte 35, 45 och så vidare dessutom!

Men vad är det man firar då? Att man blivit äldre, att man överlevt? Jag vet inte riktigt. Jag tycker mest att det är roligt att få presenter, helst ätbara. Att sova på hotell, äta god middag och hotellfrukost, kanske till och med träffa resten av familjen och fika och prata. I år blev det Gävle, westernmat, och ost- och vinprovning. Familjeumgänget inskränktes dock till min äkta man vilket i och för sig räcker mycket gott och väl. Så i morgon börjar nedräkningen på nytt, till nästa årsdag…