En fegis funderar

Jag är feg. Jag önskar att jag inte vore det men jag är det. Jag är rädd att göra illa mig och jag avskyr att ha sönder saker. Denna feghet begränsar mig. Man blir inte en bra motocrossförare, downhillcyklist, inlinesåkare eller något annat coolt och spännande om man inte kan tänka sig att lite då och då ramla och ha sönder antingen en pryl eller en kroppsdel. Jag tror att fegheten även kommer av ett onödigt välutvecklat konsekvenstänkande. Jag kan liksom alltför väl visualisera vad en vurpa på asfalt, i brant nedförsbacke eller på en grusig bana skulle kunna innebära i fysiskt lidande och pryttlar att laga.

Men jag vill! Jag vill egentligen flyga fram snabbt och snitsigt och förvandla den eventuella publiken till ”oooande” minioner. Jag vill känna mig snabb och stark, jag vill behärska redskapen med dess hjul och eventuella motorer. Så hur i allsindar kommer man runt feghetshindret? Att personlighetsförändra sig med en redig fylla eller lugnande tabletter känns ju lite kontraproduktivt – säkerligen behöver man väl både reflexer och reaktionsförmåga i behåll för att framgångsrikt kunna utföra aktiviteten i fråga. Att ikläda sig någon sorts heltäckande overall gjord av magiskt anti-skrap-material och fylld av slagtåliga skydd vid varenda led, kompletterat med integralhjälm på huvudet, skulle kunna minska skaderisken. Men det minskar dessvärre rörligheten också, vilket jag misstänker försämrar möjligheten att utöva aktiviteten på optimalt sätt. Förutom att det inte ser klokt ut, alltså. Det kommer att bli varken snabbt eller snitsigt och publiken lär förvandlas till hysteriskt fnittrande minioner.

En dag ska jag klara det. En dag ska jag vinna över mina rädslor, ta skrubbsåren som en åttaåring och ha verktygslådan stå framme hela tiden. En dag…

1 kommentar på “En fegis funderar”

Kommentarer har stängts av.