Förhandstittar

Köp mina böcker i min e-butik!

Förhandstittar är populärt, det säger både läsare och statistiken. Så med mer eller mindre regelbundna mellanrum så publicerar jag här små smakbitar ur kommande alster. Oftast tas dessa stycken ur den oredigerade texten så det finns inga garantier för att de kommer med i slutresultatet i denna form. De nyaste förhandstittarna placeras överst.

2016-11-03: Läs de första 3 kapitlen ur Det man kan av det man harpå sajten Smakprov.

2016-05-22: Ett nytt avsnitt ur uppföljaren ”Det man kan av det man har”:
Perry tittade upp från en diger lunta papper, log och tog av sig glasögonen som befann sig riskabelt långt ut på nästippen. Han vinkade åt henne att stiga in, såg att det låg fyra pärmar på stolen avsedd för besökare och for upp för att lyfta undan dem. Tyvärr var det ont om lediga ytor även i resten av rummet, så det slutade med att pärmarna placerades på skrivbordet, mellan tangentbordet och en visselpipa som Stina trodde att man använde vid andjakt. Varför den låg på skrivbordet förstod hon inte. Kanske inte Perry heller, som rynkade pannan när han sköt undan pipan för att skapa en gnutta utrymme.

När de hade diskuterat klart nickade Perry nöjt och sneglade på pappersluntan. Stina förstod vinken och reste sig hastigt. Det såg ut som att Perry hade rätt mycket kvar av luntan, men det var inte lika mycket kvar av arbetsdagen.
 – Jag sätter ihop ett förslag och återkommer till dig inom ett par dagar, blir det bra?
 – Mycket bra.
Perry hade redan börjat läsa igen men lyfte åter blicken mot Stina för att kunna säga hejdå på ett artigt sätt. Han sköt samtidigt undan pärmarna en liten bit för att få plats att vända blad. Stina hann knappt ut ur rummet förrän Perrys dator började tjuta högt och ihållande. Perry hoppade till och utbrast förskräckt:
 – Nej, vad händer nu då?!
Perry var inte bästa kompis med sin dator och använde den helst så lite som möjligt. En del dagar var han helt nöjd med att bara starta den och vänta på att den trevliga skärmsläckaren med simmande fiskar skulle komma igång, så att skärmen såg ut som ett akvarium. Men idag hade han faktiskt ett pdf-dokument öppet, vilket innehöll ett utdrag ur en prejudicerande dom.

2016-04-08: Ett avsnitt ur kommande boken ”Det man kan av det man har”:
Roger tog upp morgontidningen från golvet och vek upp den samtidigt som han gick in i köket. Han hade sina rutiner och de var dessutom uppskrivna på lappar som satt på väggarna i hela lägenheten. En del lappar hade han själv skrivit utifrån det som mamma sagt åt honom och en del lappar hade pappa skrivit. Roger gillade att veta vad han skulle göra, när han inte spelade datorspel eller sorterade brev på postterminalen.

Han kände igen kvinnan som med svettblankt ansikte och ett stort men förvånat leende hade blicken riktad mot den stora mannen som hade varit med i tv-programmet ”Gladiator”. Men det kändes som en evighet sen han hade jobbat ihop med henne på ItWorks. Hon var tydligen väldigt stark, det hade han inte haft en aning om. Fast det var väldigt mycket han inte visste, i alla fall sa pappa det. Och då var det så.

På mittuppslaget var det ett reportage från ett studieförbund. Det var flera bilder på folk från andra länder och på en bild stod en annan person som Roger kände igen. På bilden pekade Nadir på en dator och log stort. Precis så där stort som han alltid hade lett när han hejade på Roger innan jobbet började. Det var nog det närmaste en vuxen kompis Roger hade kommit.

Allra sist i tidningen fanns det bästa och det som Roger ägnade mest uppmärksamhet åt: dagens Sudoku och de tecknade serierna. Han fnissade åt Arne Anka och Herman Hedning men rynkade på pannan åt älgen Helge. Pappa kunde nog förklara vad som menades med brunstig.

2016-03-31: Inledningen på ”novell nr 5”, arbetsnamn ”Den du inte ser”:
– Vi tackar professor Augustin med en applåd, för en som vanligt ytterst intressant föreläsning!
Professorn ler brett och bugar gång på gång som tack för applåderna som inte vill ta slut. Kvinnan i röd byxdress, som uppmanat till applåderna, sträcker fram en krukväxt med sin vänstra hand och håller fram sin högra hand för att få skaka professorns hand med innerligt eftertryck. Professorn själv spanar ut över folkhavet. Han ser henne inte, men det är inte så konstigt, det är verkligen massor med åhörare. En ovanligt välbesökt tillställning, även med hans mått mätt.

2016-03-06: Ur den kommande andra boken, uppföljaren ”Det man kan av det man har”:
Stina fick som vanligt behärska sig för att inte låta benen pinna så fort som de faktiskt kunde. På långt håll kunde hon se genom restaurangens fönster att det fanns flera bord lediga. Det var nog bra att deras lunch hade blivit lite senarelagd idag.Till Alex sa hon:
– Ska vi satsa på bordet vid fönstret, där till vänster?
Alex kisade och försökte se vilket bord hon menade, men kunde knappt urskilja skylten ovanför dörren. Han undrade om han behövde glasögon. Fast den tanken dök bara upp såna här gånger, när Stina verkade ha nån sorts supersyn.
När de omsorgsfullt och inte utan vissa diskussioner hade valt de olika smårätter som var typiska för det libanesiska köket så tog Alex upp det han gått och tänkt på ett tag.
– Stina, jag funderar på att skaffa mig ett jobb till. Den här halvtiden hos dig är toppen och så, men jag skulle behöva en heltidslön om jag ska kunna skaffa mig en större lägenhet och en bil.
Stina misstänkte att det även fanns en koppling till Alex ökande sms:ande också – han hade träffat en tjej och det verkade vara allvar. Säkert fanns framtida planer på att flytta ihop, och då var hans minimala etta med kokvrå inget bra alternativ.

2016-03-03: Ur den kommande, tredje, novellen ”Ett annat perspektiv”:
Jag ser henne varje gång jag handlar, hon sitter väldigt strategiskt mitt framför entrén. Hon är i min ålder men hennes ögon är äldre och nötbruna, inte blaskigt grågröna som mina. Muggen i hennes hand är idag från SevenEleven och innehåller som vanligt bara en handfull mynt. Det skramlar väl bättre så. Jag ler ursäktande och viker undan med blicken. Förra veckan gav jag henne en tiokrona, alltid något väl. Kanske minns hon mig inte. Mekaniskt mumlar hon sina fraser: “hej hej” och “tack so micket”. En farbror som knyter fast en darrande pudel vid cykelstället ger henne ett mynt, en man i 50-årsåldern blänger föraktfullt när han närmast marscherar förbi, en ung kille spottar i marken bredvid den smutsiga pläden som tiggerskan har lindad runt sina ben. Säger man så? Tiggerskan. Rumänen. Romen. Hon den där.

Ur den andra novellen ”Två sidor av myntet”:
Tjena dagboken.
Den som kom på att det bästa sättet för en klockradio att väcka folk är med en massa gälla
pip måste vara en sadistisk typ. Säkert brorsa till den som uppfann morgnar. För att inte tala om måndagsmorgnar, där snackar vi smärta!
Masade mig upp till slut och drog iväg och satte mig i spärren på Fridhemsplan. Så länge
automatspärrarna funkar som de ska så är det rätt soft där men inte idag, inte. Var och
varannan skulle visa sin fejkade smsbiljett och snacka sig igenom och förklara varför kortet plötsligt inte funkade och jag vet inte allt man får höra. Orka. Nä, jag orkade inte, jag viftade igenom nästan allihopa. Utom en gapig gubbe som vrålade om min hårfärg och bidrag och terrorister och en massa annan skit. Honom fick vakterna ta hand om. Sug på den, surgubbe. Over and out.
//Alexander

Ur den första novellen ”Gör gott”:
Det stämmer inte. Det stämmer fortfarande inte. Hur hon än räknar så fattas det pengar. En helsickes massa pengar. Och det kan inte vara någon annans fel än hennes. Hon räknar en gång till. Och suckar. Djupt. Igen. Svurit har hon redan gjort, pressat fram några tårar också, men det blir verkligen ingen skillnad. Hon har klantat sig något så kopiöst och det kommer någon mer snart att upptäcka.
   – Mikaeeeelaaaa!
Ja men så där ja. Nu är det nog upptäckt. Av hennes chef, dessutom. Toppen. Mikaela stramar upp sig, klistrar på världens mest onaturliga leende, lägger det ena benet över det andra och snurrar stolen mot det minimala rummets dörr. Precis lagom tills den paranta damen med ärtgrön knytblus och grålila hår tornar upp sig i dörröppningen.

Det första kapitlet ur den första romanen ”Till var och en det den förtjänar” finns på den eminenta sajten ”Smakprov

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.