Kategori: utbildning
Känslornas roll i inlärning
En del av inlärning handlar om vad man minns. Många utbildningar har prov och tester som har karaktären av ett minnestest där man får läsa in sig på ett ämne och sedan redovisa det på något vis, utan att ha texten man läst som stöd. Kan man då förbättra sin förmåga att minnas? Jo, inom hjärnforskning har man visat att känslomässigt engagemang gör att minnen bevaras längre! Detta använder sig minnesmästare av – de skapar känslor runt ”torra fakta” för att lättare komma ihåg saker och ting.
Man kan säga att känslor är det bästa minnesklistret. Det ser man tydligt i studier: om man ska lära sig nya ord, så lär man sig snabbare ord som är emotionellt laddade. När man läser en bok har hjärnan lättare att komma ihåg om läsningen gav en positiv eller negativ uppfattning om boken men svårare att komma ihåg namn på karaktärer eller detaljerade händelseförlopp.
Det här är något man kan ta med sig till klassrummet genom att planera undervisningen så att den ska engagera så många sinnen som möjligt. Doft, syn, hörsel, smak och känsel – ju fler sinnen som är aktiva desto bättre fastnar det i hjärnan. Som lärare och utbildare gäller det att komma på nya sätt att involvera de sinnen som traditionellt inte har använts på detta vis. Hur smakar man på matematik? Hur luktar det om datorer? Hur känns grammatik? Spännande, eller hur?!
Källa: Collearn
Mikrolärande – lärande som fastnar!
Ett av problemen med traditionell utbildning är att upp till 80 % av det vi lär oss glöms bort inom 30 dagar. Dessutom har tidsbristen och vårt alltmer digitaliserade liv förändrat vårt sätt att tillgodogöra oss kunskap och information. De flesta av oss är idag beroende av våra smartphones för att hålla oss uppdaterade.
Inte så konstigt alltså att mikrolärande (micro-learning) seglat upp som ett vinnande recept. Mikrolärande baseras på kognitiv forskning om hur information fastnar i långtidsminnet. Genom att reducera överflödig information och plocka ut essensen sänks tröskeln för att lära nytt. Digital teknik gör sedan kunskapen lättsmält genom att portionera ut den i munsbitar som eleven enkelt kan tillgodogöra sig när och var den vill. Exempelvis under ”dötid” i tunnelbanan eller på bussen.
Så vad ska man tänka på när man sätter igång och utformar mikrolärande? Jo, se till att det är:
- Interaktivt. Se till att innehållet verkligen engagerar.
- Portionsförpackat. Servera inte eleverna större munsbitar i taget än de kan ”tugga” i sig.
- Dynamiskt. Varva text med bilder, videofilmer och länkar för att göra lärandet lättare och roligare.
- Direkt återkoppling. Uppdatera löpande eleverna om deras framsteg i utbildningen.
Lär dig något varje dag
Det sägs att hjärnan fungerar bäst när man lär sig något varje dag. Det här har ledit till det som kallas micro– eller nano–lärande. Det är ett bra komplement till – och i en del fall faktiskt ersättare för – det klassiska lärandet, som ofta tar längre tid i taget att genomföra. Istället lägger man tre-fyra minuter varje dag på att genomföra en del av en större kurs, och gör klart kursen under några dagar eller veckors tid. Materialet ska då förstås vara lätt tillgängligt. Eftersom vi vet att lärande fungerar bäst när man behöver det så ska innehållet i micro-lärandet helst vara direkt praktiskt tillämpbart. Ny kunskap som ger omedelbar nytta, alltså!
Vi människor har i alla tider lärt oss genom att lösa problem, bli bättre bit för bit och först i efterhand inse att vi skaffat oss vad som kallas ”kompetens”. Med micro-/nano-lärande kommer utbildningsscenariot närmare denna naturliga läromodell. Genom att vid behov ändra arbetssätt och metoder så man har fått ett effektivt sätt att vid behov ändra kunskapen också!
Tänk om man skulle kunna använda den här ”tekniken” för distanscirklar? Att via webben presentera en liten föreläsning varje dag, istället för en större en gång i veckan. Intressant, det ska jag fundera vidare på!
Presentera med bilder
När man jobbar som utbildare blir det ju en och annan PowerPoint-presentation skapad. Det är ett kraftfullt program som stödjer det mesta man vill kunna använda, som text och bilder, animeringar och ljud, diagram och tabeller, färger och fonter… Själv insåg jag dock ganska nyligen att jag använder alldeles för mycket text i mina presentationer. Det blir inte bra, för åhörarna kommer då att försöka läsa det som står samtidigt som de ska lyssna på mig – och det går liksom inte! ”Something’s gotta give”, så att säga.
Istället är det bilder som är grejen. De ska ju kunna säga mer än 1000 ord och det kanske inte alltid behövs, men nog är det enklare att välja ut en bra bild än att skriva en massa ord! För naturligtvis går det inte att slänga in vilken bild som helst. Det måste vara en bild som säger just det där som du vill – och kommer att – säga, vilket dessutom ska vara det din publik vill höra. Ett felaktigt bildval kommer att få åhörarna att sitta och fundera på vad du menar, återigen istället för att lyssna på dig. Eller ännu värre: deras tankar far iväg för att de associerar bilden med något helt annat än du hade tänkt!
Kom ihåg: vi lär oss bäst genom att använda så många sinnen som möjligt. Se och höra, skriva och göra, röra på sig – och repetera, förstås!
Tomatisering
Ja, ”tomat” är visst vad första delen i ordet ”Pomodoro”-tekniken betyder. Det låter lite snofsigare på italienska, men det gör ju ganska mycket. Men precis som med italienska maträtter så är innehållet faktiskt viktigare än namnet. Så vad är detta för teknik? Jo, det handlar om att man jobbar effektivt och koncentrerat med en uppgift i 25 minuter och sen tar 5 minuters paus, som då ska vara helt väsensskild från det man jobbat med. De där minutrarna bör enligt ursprungsmannen helst mätas med en tomatformad äggklocka… 😉 När man har avverkat 4 stycken effektiva arbetspass har man tjänat ihop till en hel kvarts vilopaus. De som har testat den här metoden, och det är rätt många har jag insett när jag gjort research, säger i princip enstämmigt: DET FUNKAR. Man får helt enkelt mer gjort samtidigt som man känner sig mindre stressad och till och med har roligt med sin dedikerade uppgift!
Pomodoro-tekniken har vetenskaplig grund. Flera studier bekräftar att den mänskliga hjärnan klarar att koncentrera sig ordentligt i ca 25 minuter. Därefter ”kopplar hjärnan ifrån”, vilket visar sig i form av distraktion och avsevärd minskning av prestationsförmågan. Tekniken är ursprungligen designad för individuell förbättring, men över tid har man sett att den kan vara lika effektiv när den appliceras i grupp. Så givetvis kommer jag att ta fasta på detta och använda det i mina studiecirklar! Jag ska lägga ihop tekniken med mina egna pedagogiska erfarenheter och sammanställa ”Mirres Metodik”. Spännande, va?!
